en tanke : \ Tack, hö
När du plockar upp ett grässtrå på sommaren, kanske borstar bort det från kläderna efter en picknick, tänker du någonsin på att det är tack vare just sådana strån som vår art existerar?
Ibland tänker jag på de miljoners miljarder av saker – sammanträffanden och konsekvenser – som gör det möjligt för mig att ta mina, ofta planlösa, steg genom livet. Alla fjärilsvingslag som så att säga har fört mig hit, till här och nu. Jag vet, vi beträder farlig mark här, nära angränsande insikten om alltings slumpmässighet och slutligen meningslöshet; att gränslöst fördjupa sig i dessa tankar får en lätt att uppleva svindel och tappa greppet om verkligheten, och jag tror bara inte att vi människor är ämnade för att greppa omfattningen av alla sammanträffanden som möjliggör vår existens. Men jag att tror vi är ämnade att försöka, och jag tycker att försöken ofta är vackra.
Den här texten är en hyllning till något som möjliggjort existensen av vårt liv så som vi känner det: höet. Den här texten är också en hyllning till författaren och arkeologen Alexander Langlands som skrev om ämnet först, och är snarare en förgrening av hans tankar än ett helt eget spår.
Det första jag tänker göra är att rekommendera alla som kommit genom inledningen att genast läsa boken Cræft av Langlands. Det är inget som krävs för att kunna sätta sig in i följande text, men jag tycker bara att den är väldigt läsvärd oavsett om en är historieentusiast, hantverksintresserad eller bara någon som tycker om en välformulerad observation av vårt människo-varande genom tiderna. I boken berättar Langlands om några utvalda hantverk som vi ägnat oss åt och hur dessa hantverk inte bara varit nödvändiga för vår fysiska överlevnad utan också hur hantverkandet har skänkt oss visdom och kopplat oss samman med säsonger, plats och spiritualitet.
Att gräva, att lägga halmtak, att fläta bikupor eller bygga en mur är inte bara handlingar, och resultaten är inte bara produkter, utan det finns alltid ett före av att hitta material och förhandla med platsen, ett under av utförande, planering och fokus och slutligen ett efter av lärdomar och underhåll.
Langlands gör också en poäng av hur vi idag har blivit allt mindre kunniga i hur mycket kraft som faktiskt krävs för vår överlevnad. Han benämner det som ”power illiteracy” och argumenterar att en bekväm tillgång till fossila bränslen har gjort oss till energi-analfabeter som aldrig lärt oss att förstå åtgången av energi för våra livsstilar. Det är också här som han elegant knyter ihop säcken genom att härleda engelskans ”craft”, d.v.s. ”hantverk” till dess tyska rötter ”Kraft”, som ju just betyder ”energi”. Han noterar hur hantverk historiskt inte endast inbegripit själva görandet utan också en underliggande visdom om energi, tid och plats, en visdom vi riskerar att helt gå miste om i vår era av knapp-tryckande.
Jag vill föra uppmärksamheten på att inte alla de arter av växter som vi slentrianmässigt kallar för ”gräs” faktiskt är gräs. Gräs är en familj av växter, men inte alla växter hör hit. Innan grässläkten utvecklades var det betydligt svårare för växtlighet att återuppstå efter större bränder. Olika släkten av gräs, med mer eldtåliga rötter och frön som kunde överleva eller till och med frodas efter bränder är anledningen till att större däggdjur kunde börja vandra jordens slätter; de fick rikligt med mat. Betesdjur öppnade landskap och i dessa landskap kunde vi, vår art, utvecklas.
Även vi är större däggdjur.
För att överhuvudtaget kunna bebo våra nordliga breddgrader har våra förfäder förlitat sig på djurhållning som del av jordbruket, men för att förmå bestarna att stanna kvar över vintern – gräsätarnas vana är annars att migrera efter säsonger – behöver djurhållaren kunna förse djuren med mat året om. Att göra hö är det första hantverket som Langlands presenterar i sin bok, och av goda skäl. Vad som krävs är flera sammanvävda färdigheter för att följa gräsets cykler: en erfarenhetsbaserad kunskap om åkerrotation; en känsla för när det är dags att skörda gräset så att det ska behålla så mycket av sin smak och näring som möjligt; fysisk uthållighet och styrka under själva mejandet och sedan ytterligare ett skarpt sinne för väder när det kommer till att exakt hitta luckorna av soliga dagar för att gräset ska torka ordentligt. Det inbegriper känsla för när det är dags att vända och slutligen ta in skörden, och en känsla för om ett moln på horisonten färdas närmare och för med sig regn, eftersom en regnskur vid fel tidpunkt kan sabba hela skörden. Hela processen kräver både planering och känsla.
Och jag ska inte ens gå djupare in på den fascinerande färdigheten att slå med lie, eller att det fortfarande finns hantverkare i Frankrike som bevarar en månghundraårig tradition av att bokstavligen odla högafflar.
Vi vandrar denna jord och fårar upp marken i remsor och rutmönster. Som en grotesk avkomma till traditionellt och småskaligt lantbruk gör sig dagens storskaliga, industrialiserade jordbruk knappast väl för romantisering. Inte heller för den oss närmare jorden, varken fysiskt eller själsligt. Det mesta jordbruket har snarare blivit en klinisk process byggt på Liebigs minimilag och skött av maskiner, och idag är höet till stora delar ersatt av ensilage. Ni vet, de där stora, vita plastbalarna en kan se ligga på åkrar. Ändå vill jag lyfta att jag samtidigt är djupt tacksam över de fördelar som kommit med att växa upp i en sådan värld innan jag helt kastar mig in i historieromantisering: jag vill åtminstone tillkännage lyxen i att själv slippa slåss med säsonger för tillgång till mat, eller lyxen av att slippa dö av en förkylning.
Men.
Jag undrar ofta hur det kan ha varit att tillhöra jorden på ett sätt vi sällan gör längre. Jag tänker på förfäders solbrända axlar på fälten under heta augustidagar, tänker på min mor som åkte hölass som barn, tänker på djuren som i århundraden har stått i Europas trånga lador under ofattbart mörka vintermånader och sakta tuggat i sig strån som vuxit under vårregn och sommarsol. Är inte doften av hö fin i sig? Jag tänker på deras varma kroppar, hur kroppen av ett lugnt, stort djur räcker för att även vi ska finna trygghet och värme. Och de mörka, kloka ko-ögonen; tänker på alla våra betande djur som stannat hos oss även under vintrarna och, precis som oss, tålmodigt inväntat våren genom alla dessa mörka, kalla nätter. För visst är vi giriga rovdjur, men vi är samtidigt också små, mörkrädda och kalla apor som behöver söka sällskap och laga mat åt andra arter så att själva ska kunna överleva. Att göra hö är något som krävt så många anpassningar och färdigheter av oss – ändå är det inte ens mat vi kan omsätta själva, utan vi har ansträngt oss för någon annans skull. För att vår överlevnad är beroende av andra, och den familj vi försörjer består inte alltid enbart av vår art. Har aldrig gjort. Det är vackert, för att det är kärleksfullt.
Vi har mycket att vara tacksamma över för dessa släkten av växter som frodas under solen, öppnar landskap och är mat åt någon annan, men jag vill också tacka att det funkar. Att vi kan torka växterna för att bevara näringen, att vi har kommit på hur man gör det och att vi har gjort det i årtusenden. Och att vi alltid kan åter-bemästra dessa förmågor. Höet för oss närmare platsen, säsonger och väder; det tuktar våra kroppar och lär oss om energi och hantverk. Höet värmer som bränsle i cellerna. Höet värmer som isolering i husväggar, och kanske även i form av minnet av solen som stråna bär i sina cellväggar.
Jag tänker på det ibland, när jag borstar bort grässtrån från kläderna, och det gör mig glad. Tack, hö.