Stenar i skogen

Innan det hade jag traskat i skogen: hittade en vacker, fallen ek som gav mig en bit av en av sina grenar, alldeles mönstrad av svampar. Och repen blev av växter från lite varstans, en från kolonilotten i Kista, de andra två från våtmark lite närmare. Jag vet inte vad de heter, men det är de som ännu var gröna i november. Jag satt på en stock och tvinnade. Jag råkade skrämma en häger.

Sist, stenen. Jag behövde hitta en sten som skulle dingla på konsthallen. Jag begav mig ut igen, behövde ge mig ut flera gånger för att hitta en som ville, men till slut släpade jag tillbaka den här fina, gråa, hem och sen till busshållplatsen, på bussen, sen metrarna till konsthallen från Gustavsbergs centrum. Och se, så fin den blev.

Igår tog vi ner utställningen. Jag blev glad när jag såg att stenen hängde kvar, att repen höll; torra och töjda, men ännu i samarbete. De frasade och små bitar föll när jag virade loss dem, lyfte ur stenen och packade den i min ryggsäck. Jobbet var klart.

Anledningen till varför valet av sten var svårast för den här installationen, var att det egentligen fanns två. Två som ville. Jag hittade den gråa först, på kvällen. Den var lite nedsjunken och i mörkret kunde jag inte se dess färg. Den kändes rätt, men jag kände också någon tvekan. Inte riktigt. Så jag plockade upp den och bar den genom skogen, för jag skulle inte hitta den sen. Hade inga landmärken i mörkret. Jag fortsatte leta, och efter ett tag hittade jag en till, en till som ville med. Den kändes också rätt, men också inte riktigt. Ytan var skrovligare,vassare. Jag kunde inte bestämma mig, så jag lade dem bredvid varandra och lovade att återvända och bestämma mig nästa dag.

Dagen efter blev det inte enklare; jag såg att den första stenen vad vackert grå, med ett lager av en annan bergart som ett streck genom kroppen. Den vassare stenen var charmigt rödaktig, rostig nästan, och med en inbuktning som skulle göra sig väldigt intressant för repen. Båda skulle passa till stocken och repen, båda hade rätt form, rätt vikt, rätt ...personlighet. Båda ville.

Så jag gav ett löfte. Jag lovade att komma tillbaka, att inte lämna den som blev kvar. Och så tog jag den gråa.

Idag traskade jag ut igen, den gråa i ryggsäcken och de trötta repen i en papperspåse. Vek av från stigen, klättrade upp över backar, hälsade på eken som lånat mig sin arm på vägen och ner under magen på Hammarbybacken. Där låg den kvar, den rostiga stenen, och väntade.

Repen frasade och föll itu, och mina ben tappade allt blod när jag balanserade båda stenarna i mitt knä. Fingrarna tappade känsel av kylan och jag råkade skrämma bort det tunna snötäcket. Nästan så att repen inte räckte, ett under att repen ens höll, med de höll. En låg trädgren tog emot stenarnas vikt, alltid lite finare med levande stockar.

När jag släppte höll repen, den gråa lade sig genast tillrätta, van kanske, och den röda dinglade i brisen lite, långsamt. Som ett litet hjärtslag.

Kanske får de se vårsolen kika fram. Kanske brister repen, även om de slitna stråna finner styrka i antal. Egentligen är det nog inte så viktigt för dem - jag tror att de bara ville vara tillsammans. Nu får de det, och jag kommer att hälsa på.