SAMTALET
Med avstamp i frågor kring mänskliga kollektiv, tidens spår och livets skörhet arbetar vi, fyra konstnärer och konsthantverkare, genom ett materiellt samtal. Konstnärsgruppen SAMTALET startade som ett forum för en slags icke- verbal konversation, där skapandet med händerna blir medel för eftertanke och kommunikation.
Vad är ett objekt? När är det mitt, när är det ditt? När är det så pass vårt, att våra individuella spår suddas ut och det som är kvar är ett gemensamt språk?
För det här projektet spenderade vi fyra dagar tillsammans. Vi åt tillsammans, sov tillsammans, tog pauser tillsammans och jobbade tillsammans. Arbete och fritid flöt in i varandra. Projektet SAMTALET låg över och framför oss, sipprade in i våra porer och gemensamma tystnader, samtidigt som vi också delade det privata och personliga;
"vad ska du göra i höst?"
"hur går det med kursen?"
"vad gör dig rädd?"
Vi gick upp klockan fyra en morgon, jag och Maja, för att fånga solljuset innan det blivit för skarpt. Jag var fortfarande sömnig, stel och grinigt tystlåten, men det passerade när vi kommit ut i morgonen. Daggen hade redan lyft, luften var frisk och krispig. Vi promenerade de få hundra metrarna ner till åkern, Maja med sina plankor och jag med all kamerautrustning. Försiktigt klev hon in i åkern, noggrann med att inte trampa på spannmålet innan hon kommit till traktorspåren. Samtidigt ställde jag in vitbalans, riggade stativet och bytte objektiv. Vi skulle ge plankorna en ritual, var tanken. Vi skulle fira deras liv och resa.
Vi arbetade genom dagarna med solen brännandes våra nackar, svetten droppandes. Kattungar sprang mellan våra fötter, Kajsas barn hjälpte till.
Hur relaterar vi till varandra?
Långsamt, långsamt vågade vi komma närmare, ge upp våra visioner, placera material i varandras händer och säga "det här är ditt nu." Vi gav upp kontroll. Spänningar blev synliga, och vi mötte dem. Jobbade genom det obekväma mellan varandra precis som vi jobbar genom våra material, tills vi är nöjda. En form och en struktur och en plats och en berättelse - allt sammanfaller.
Objekten kom mer och mer till liv. Ramar och regler föll bort och vi gav efter för det snabba, lekfulla och intuitiva sättet att arbeta. När är något klart? När är jag nöjd? Vi fann intresse i varandras spår, varandras vision. Tog för oss och lade till, med mod. Blev ivriga, giriga, berusade av flow. Allt är intressant! Allt kommer till liv! När jag stannar upp och tittar efter är det fint, jag ser dig. Jag ser vad du menar. Objekten var inte längre material utanför våra kroppar utan fasta referenser, något vi upprepade och hade mellan oss, som interna skämt och anekdoter. De var del av oss, våra minnen, vårt samtal.
Vad återstår?
Vi är konstnärer. Vi är experter på att ta oss an det intuitiva och outtalade och föra fram det i ljuset, rama in och visa upp. Vi är experter på att räta ut vissa frågetecken, rikta strålkastarljuset, men också att förmedla det outtalade och behålla känslan, dela den. I samtalet har vi gjort både och; både ramat in men också lämnat vissa saker oförklarade, låtit material tala för sig självt och inte skyndat in med förklaringen. Skapat en komposition, men låtit frågan hänga kvar i luften.
Efter våra dagar tillsammans åkte vi hem, spreds ut på andra projekt och olika vardagar. Men vi tog oss an ett till steg i vårt samtal: vi bestämde oss för att brevväxla, att skicka material och ord till varandra, på distans. Ett brev var från var och en, till var och en. Några ord, något litet. Så skulle vi fortsätta hantverka och se vad det blev. Det fick bli var det ville. Resultatet blev små, poestiska objekt, tydligt präglade av vårt gemensamma samtal men också med ett språk som vittnar om den enskilda skaparen.
Vi ställde ut projektet på Galleri Flygeln i Huddinge i början på oktober, i samband med Stockholm Craft Week. Uträtat, inramat. Objekten separerades från oss men bar kvar sin lekfullhet, sitt gränsöverskridande, sin glädje till besökarna som också uttryckte glädjen tillbaka. Besökare som också fann inspiration när vi berättade om vår process och om lekfullheten. Berättade sina historier, de gånger de låtit sig svepas med i kreativiteten. Att dela de samtalen även bortom själva processen och med en större publik är något som glädjer oss.
SAMTALET är pågående. Det är därför det är spännande. Någonstans är vårt jobb som konstnärer att vara mottagliga för känslomässiga infall, reflektera över dem och föra dem vidare. Vi samtalar med det inre och med våra omgivande sociala kontext. Samtidigt, som hantverkare, samtalar vi också med materialen. Vår skicklighet är att kunna böja dem efter våra viljor, men också att vara inlyssnande och ta emot materialens visdom. Kroppens visdom. SAMTALET får flera lager; det sker inom oss, mellan oss, med materialen och omvärlden. Det fortsätter och når inga mål, bara milstolpar. Något blir tydligare. Något blir nya frågor.
SAMTALET består av:
