Performativa verk
Jag utforskar performance och performativa uttryck genom dans, kropp, rörelse och varat, genom att sammanlänka människorna i ett rum med stunden. Det är kroppen som tar plats, uthärdar sammanhanget och delar uttryck. Bara tiden står som vittne. Nedan följer ett urval av performanceverk som lyckats bli dokumenterade av skickliga fotografer. Dessa får agera exempel, då tillfällen där mina uppträdanden förblivit odokumenterade är många fler.
I april 2020 erbjöds jag möjligheten att delta i Anna-Kajsa Wikströms projekt Spring Water, ett projekt som genom hantverk undersöker människans relation till vattnet. Min roll i projektet blev att bära ett ok av is vid en källa i Nacka, och därmed förkroppsliga några av de tankar och spår som konstnären arbetat med.
Bilderna togs under en kall och solig aprildag av fotograf James Dmitre Johansson. Oket smälte sakta mot mina axlar, droppade ner över ryggen, rann över armarna. Fötterna domnade, nacken och ryggen domnade. Oket kylde blodet genom huden och jag kunde känna kylan innanför skallbenet, i händerna. Jag tog djupa andetag. Fåglarna sjöng.
Hela kroppen formades av kylan, vittnade verktyget med vilket vi burit vatten för vår överlevnad i århundraden. Jag formades, stelnade, böjdes - blev regisserad. En mjuk människoform, bestående av mer än hälften vatten; min överlevnad. Jag följer, andas och bär.
Jag lever.
I andra fall faller jag in i mörkret och djuret, in i grottan före gryningen. Benen skallrar kring min hals, kroppen är stilla men anspänd. Det är blicken som pratar, öppnar en närvaro. Vem är du, när vi möts?
Jag gör anspråk på rummet med rörelse och dans, talar med golvet, väggar, ytor, folk. Jag själv blir en yta, redo att rasa. Plockar med mig bitar av andra och återlämnar delar av mig.
I de fall som jag använder verktyg i mina uppträdanden rör det sig oftast om rep. Under vernissagen for fotoutställningen RAWmotions framförde jag ett verk där jag "föddes" ur repen.
Över mig projicerades en bild över mognaden av en fjärilspuppa. Jag vaknade bunden, hängandes i en bambubjälke och till musikens takt och stegring blev jag mer och mer frigjord, mer och mer levande tills - jag nådde golvet. Precis som en fjärils liv är kort, så även detta. Jag föll tillbaka; in i sömnen, stillsamheten, slutet.
Att uppträda med repen som medel för uttryck och rörelse är inte heller alltid något jag gör ensam.
I oktober 2019 blev jag, Johanna Hajnos och Saara Rei inbjudna att uppträda vernissaget för utställningen Lost in (m)orbital thoughts på Kummelholmen. Inuti kroppsstora gråa "säckar" fann vi rörelse, repen och varandra där, i vår upplysta plats i det mörka rummet.
