en tanke : \ Konst och förändring

I ett avsnitt av sin podd pratar författaren John Green om de mångtusenåriga grottmålningarna i Lascauxgrottan i Frankrike. Grottan hittades 1940, och när Picasso besökte grottan ska han ha utbrustit: ”Vi har inte upptäckt någonting!” Med det ville han understryka att de tidiga konstnärerna, våra förfäder, redan hade all den kunskap som vi senare säger oss ha ”upptäckt”, sådant som läran om perspektiv, naturalistisk avbildning, abstraktion, pointillism, och så vidare. Bilderna föreställer oftast djur och konstnärerna har använt sig av tre olika pigment för konturer och färgläggning. En del av bilderna består också av mänskliga handavtryck. Allt från vuxenhänder, till händer som saknar fingrar efter frostskador, till små barnhänder. Man har lagt sin hand mot väggen och blåst pigment på både handen och väggen, så att när handen lyfts kvarstår ett negativt avtryck.

Det känns omvälvande när jag försöker föreställa mig hur människor samlades för nästan 17 000 år sedan i grottan, kanske för att söka skydd mot väder och vind, och hur de lämnade sina avtryck. De många hundra målningarna i grottan bildar en rik fauna som på samma gång är realistisk som abstraherad, men varför målningarna gjordes är något som för oss förblir en gissning.

Att förändra vår omgivning är vad som utmärker oss som art – det är så vi har överlevt. När terrängen inte uppfyllt våra behov av skydd har vi kunnat bygga kojor och hus. När klimatet varit för strängt har vi knackat fram nålar ur djurben, tvinnat tråd av senor eller växter och sytt oss kläder. Vi har även förändrat oss själva – vi har tatuerat våra kroppar i tusentals år, och vi har burit smycken sedan vi lärde oss att göra hål i snäckskal... skapandet, utsmyckandet och att förändra har alltid varit självklart för oss, men någonstans, kanske när överlevnaden är säkerställd, övergår det strikt nödvändiga skapandet till ett mer kreativt och utsmyckande skapande. Men kan en verkligen hävda en gräns mellan det nödvändiga och det, som sedan blir dekorativt? Och kan en hävda, att den gränsen är viktig? Skapandet har gett oss förmåga till överlevnad, både genom att vi kan skapa oss kläder för att hålla värme, men också genom att vi kan skapa oss symboler för att hålla samman och praktiker för att hålla oss spirituellt och emotionellt friska. Vi är djur som behöver varandra för vår överlevnad, och där blir verktyg för sammanhållning och kommunikation minst lika viktiga som verktyg med vilka vi kan manipulera omgivningen. Och är inte språket och konsten just sådana verktyg för vår sammanhållning?

Idag har vi bonat in oss i de flesta hörn av världen. Överallt kan vi finna mer permanenta bosättningar, infrastruktur och skydd för väder och vind. Överlevnad är inte längre en lika akut och påtaglig fråga som den var för våra förfäder, men vi har kvar våra verktyg. Genom skapandet och konsten har vi kunnat förändra omgivningen för att möta våra behov. När våra behov är bemötta lyfts den bördan från konstens axlar, men kan det var så, att det som består i vår förståelse av konsten är dess funktion att göra skillnad? Att ge grund till något utmärkande – att förändra? Ge upphov till kontrast där den tidigare inte fanns, eller föda något vi inte tidigare sett? Är konst att skapa nytt, även utan att det nya bidrar till vår överlevnad?

Jag tänker på konstnärer som Michelangelo eller Rodin, konstnärer som långsamt, långsamt knackar fram något så mjukt som mänsklig hud och fallande tyg ur något så hårt som marmor. En otrolig kontrast, en nästan övermänsklig förmåga, att förvandla sten till något vi känner igen som hud. Det är här som konsten blir ett fysisk språk som gör avtryck på världens utformning, föder något som inte fanns innan och på samma gång anknyter till den förmågan vi har att tacka för vår överlevnad: att förändra.

Men. Var är vi nu?

Skapandet och byggandet, förmågorna som sett till vår överlevnad är nu vad som leder ut oss till den andra änden av plankan. Vi har alla upplevt, eller i alla fall läst om, konsekvenserna av vår antropocena värld; där våra förfäder till viss del behövde bygga ut sig ur naturens stränga cykler och system för att överleva har vi nu, då vi fortsatt på samma spår, satt vår överlevnad på spel genom att fortsätta övermanna en natur som inte längre utgör ett hot.

Ekonomen Herman Daly pratar om att vi lever i en ”full värld”, en värld där människor inte längre begränsas av bristen på människoskapat kapital, utan vars främsta begränsning numera är naturliga resursflöden. Det är, med andra ord, inte längre antalet fiskebåtar som styr hur mycket fisk vi kan fånga, utan hur mycket fisk vi lämnar kvar, och om den mängden är tillräckligt för att beståndet ska kunna fortleva.

Och även nu kan vi fortsätta skapa konst, och konsten ser fortfarande till vår överlevnad! Vi kan numer designa ett mönster eller en form i ett datorprogram för att därefter inte delta i resten av skapandeprocessen medan en robot eller, i mer sällsynta fall, en fabriksarbetare tar fram det fysiska tinget, muggen eller kuddfodralet, packar in och skeppar till återförsäljare och se, så har skapandet och konsten fortsatt att se till vår överlevnad, satt bröd på bordet. Men det är här jag finner det relevant att fråga: är det verkligen okej? Är det verkligen okej, att vi låter konsten försörja oss så?

I en full värld lider vi knappast på brist av muggar eller kuddfodral. Eller bemöter vi ett annat behov med allt detta? Kan tingen vi skapar likställas handavtrycken på grottväggarna, är de något som för oss samman och skapar gemensam identitet? Vi vill gärna tro det, det gör de det verkligen? Eller bemöter själva skapandet något grundläggande behov hos skaparen? Men om så vore fallet, skulle säkerligen skaparen kunna ägna sig åt skapandet även utan massproduktionen, och kanske acceptera att skapandet, även om det mättar ett behov, inte kommer att bli en primär källa till försörjning?

Medan världen fylls upp och vi upplever fler och fler förstahandskonsekvenser av vår dominans som art blir vi allt fler som frågar oss just detsamma: behöver vi verkligen allt det här? Behöver vi skapa nytt, göra mer?

Och samtidigt kan vi komma ihåg att ingenting är nytt – bortse från det teknologiska för att titta på det fundamental-mänskliga, och det finns ingenting som våra släktingar i grottan inte redan visste.

Konsten och skapandet är ett språk med vilket vi kan uttrycka oss, och jag tror inte att vi kan välja bort det ur våra liv, precis som jag inte tror att våra förfäder kunde välja bort att lämna spår efter sig på grottväggar för tiotusentals år sedan. Men jag tror att vi idag måste överväga desto mer noggrant hur vi väljer att uttrycka detta behov. För om vi fortsätter att manifestera behovet av att skapa i handlingen att skapa nytt, har vi ganska snart (eller redan) urholkat en funktion som underbyggt vår överlevnad som art och istället börjat lida konsekvenserna av samma funktion då det nya som vi skapar varken fogar sig efter våra omgivande ekosystem, eller bemöter något behov.

Men jag tror att det finns hopp. Det kan ligga i något så enkelt som att laga någonting. Att ta hand om jord, att bygga något från något som finns, omforma, återskapa. Eller att skapa temporärt, av sönderfallande material sådant som fyller en rituell funktion och består enbart i minnet. Samma drivkraft och skapande, annat utlopp. I en värld där det massproducerade, fabriksskapade och förädlade är normen tror jag att konsten kan leda oss till att uppskatta det oförädlade, det temporära, det lagade, det gamla och slitna. Sådant som vi, i det här sammanhanget, upplever som en förändring. I en värld där det människoskapade kapitalet dominerar är det det naturliga som blir sällsynt, vackert och dyrbart, och kan leda oss till att skapa dess bevarande, skapa förutsättningar för det som inte görs av oss människor utan det som gör sig självt: skogar, vattendrag, ängar, hav. Vi kan få utlopp för samma kreativitet inte genom att skydda oss mot en hotande natur utan genom att skydda naturen från hotet av oss.

För konstens språk är den av förändring, och skapandets språk är den av överlevnad. Våra förutsättningar idag må vara helt annorlunda än vad de var för våra förfäder, men vi är i grunden samma djur. Vi har inte upptäckt någonting, som de inte redan visste; att vinden är kall, att elden är varm, och att vi kan söka skydd tillsammans i en värld som är stor, tidvis skrämmande, men oerhört vacker.