Jag försöker låta bli

Jag söker balans när jag tvinnar fiber till tråd och sedan till rep, liksom jag söker balans när jag hänger sten- och människokroppar i repen för att bilda temporära skulpturer. Skogen viskar och pratar. Jag har varit här i många dagar, många veckor. Varje dag har något förändrats.

Jag finner inspiration i fenomenologi, alkemi, shamanism och daoism, samt i aktivt görande av hantverk och konst. Vid projektets början mötte jag shamaner som promenerade med mig och berättade för mig om sina praktiker. Jag lärde mig om olika shamanska traditioner och jag studerade alkemiska texter för att lära mig de historiska grunderna till metallurgin och metallhantverk. Men även innan allt detta blev jag introducerad till spiritualitet via fenomenologi genom Jonna Bornemarks doktorsavhandling.

Mitt arbete kretsar kring historieberättande, hantverk, materiella undersökningar liksom kroppslig medvetenhet och performance. I mina spirituella sökanden fanns där tre återkommande spår: kroppen, själen och Anden. Dessa pekar också mot tid, rum, och en medvetenhet om, eller erfarenhet av, existensen. Den medvetenheten eller erfarenheten av att vara helt i ett pågående nu är något som vi inte kan komma undan när vi arbetar med sådant som hantverk. Vårt fokus håller oss kvar, här och nu, tillsammans med vårt tillblivande med materialen och kropparna omkring oss.

Jag odlade lin över sommaren, såg hur stjälkarna växte och blommade Jag gick med i en linodlarförening och förundrades över all kunskap och erfarenhet som bars av medlemmarna, tänkte för första gången på hur länge vi behövt just sådan kunskap om vår omgivning för vår överlevnad. Under hösten beredde jag fibern, rötade i vattentunna och bearbetade sedan fram den fina fibern ur växterna. Jag lärde mig att spinna fibern till tråd och jag lät den så enkla och så komplicerade snodden föra mig framåt, samma väg som hantverkats av människor som kom före mig under tusentals år.

Under februari spenderade jag två veckor ensam i en stuga vid havet. Ingen värme eller el, knappt någon mänsklig kontakt. Två stormar passerade under min tid i stugan och jag lärde mig vad det innebär att vara liten. Vad det innebär att vara människa, i rörelse bland världens processer. Jag vandrade ensam genom skogen, sågade ved, höll mig varm, och på kvällen när skuggorna fördjupades lagde jag mat på vedspisen och skrev under flackande ljus från fotogenlampor. Det var här jag började göra rep av växter och det var är jag började hänga tunga stenar från repen, bland träden vid det stormande havet. Varje dag besökte jag mina verk och upplevde hur de mer och mer kom till liv.

I arbetet är kropp och material synonyma koncept som flyter in och ur varandra, som möjliggör och formar varandra; blir varandra. För vi har alla en kropp i världen, an rumslig närvaro, liksom vi har en tidslig närvaro: en närvaro just nu, i det givna ögonblicket. Så har vi även en historia av många ögonblick, genom vilka vi har existerat.

Jag söker att möta min omgivning inte alltid på mina egna villkor, utan genom att förändras, anpassa och kompromissa mig själv. Det hjälper mig att finna en närvaro som för mig samman med kropparna omkring mig, placerar mig inte över utan mitt bland konstanta tillblivanden. För att allting har en historia av tillblivelse och jag är varken mer eller mindre än någon annan given kropp i varje ögonblick. Vi blir alla till, tillsammans.

Jag försöker att släppa taget, följa med, och låta världen bli. Jag försöker låta bli.

När Covid-pandemin stänger dörrar världen över, inklusive dörrarna till min skola och verkstäderna, fortsätter jag att arbeta i skogen. Jag tar med modeller, varmt te, ingefära och ylleunderställ. Jag hittar stenar, växter, skuggrörelser från en tillfällig sol och skiftningar i vattenytans färger. Jag filmar, jag binder, jag fokuserar, jag vilar.

Jag tar med modeller och jag binder deras nakna kroppar i kylan. Repet växer från deras egna hårfibrer, suddar ut kroppsgränserna och vädret suddar ut människokroppens autonomi, skapar en omedelbar vetskap om kroppen: modellerna skakar, blir blåaktiga, får gåshud, rinniga näsor. Vädret placerar kroppen, ögonblickligen. Jag ber modellerna att ta djupa andetag och blunda, och jag praktiskt taget springer runt dem med min kamera, hittar ögonblick av stillhet medan jag räknar sekunderna. Jag frågar modellerna om de är okej och sekunden som sessionen är över för jag filtarna, kläderna, teet, de uppmuntrande orden, allt till dem. Vi hittar en lucka i tiden och utforskar kroppens förlängning, tillsammans. Kroppen smälter ihop med platsen, krampar in i sig själv, hittar hjälp från där och då för att sedan kunna finna en frid i här och nu.

Stenarna varken skakar eller blir blåa, deras behov skiljer sig från människornas. Jag använder samma sköra växtrep som jag gör av fjolårets växter, binder stenarna varsamt in i en harnesk och hänger dem från olika ställen. Jag använder precis så mycket rep som behövs för att hålla vikten; fibrerna knastrar och sträcks när stenens vikt formulerar en enda uppgift: håll mig. Det finns alltid ett ögonblick när jag hänger upp stenen, sekunderna när jag gradvis för över mer och mer av stens vikt till repet, då vi tycks förenade i samma fråga: kommer du att hålla? Det är okej om det inte håller, och det är inte heller intressant när frågan genast besvaras och repet, utan minsta tvivel, är starkt nog. Jag föredrar ögonblicket av ovisshet, ögonblicket då vi inte vet, för det är där som vi alla tycks falla in i varandra. Det är där vi är som mest närvarande.

Även om repet håller stenen är relationen alltid temporär. Jag samlar bildmaterialet snabbt, precis som med de mänskliga kropparna, håller alltid fokus på den tillfälliga existensen. Jag dokumenterar ett ögonblick - även om stenen inte blir förkyld eller riskerar att få diverse skador har kropparna fortfarande i en tillfällig relation till varandra, i vädret och i ögonblicket. Det placerar mitt fokus där, med dem, och jag är inte i ett läge där jag kan ta något av det för givet.

I slutet blev det hela en videoinstallation Det är mitt sätt att föra ögonblicken in i ett stilla, vitt gallerirum.

Jag redigerade tre filmer för projektion på tre separata vita bomullsskärmar. De är ungefär 2,5 x 2,2 meter i storlek. Skärmarna hänger invid varandra och de yttre skärmarna är placerade i en vinkel på ett sätt att en halvcirkel skapas, så att en kan vara nästan inuti filmerna. Bilderna byts långsamt och visar en "scen" eller en skulptur i taget. Mest är det närbilder av kropparna; människo- sten- och naturkropparna i projektionen är större än den som tittar. På så sätt försöker jag att placera även den närvarande kroppen i relation till filmen, göra den mindre. Kanske göra den mer uppmärksam, närvarande.

Bilderna i filmen följs åt av ljud; inte ord, utan det är ljud från naturen och platserna som fyller rummet. Ljudet av en porlande bäck när en sådan syns i bild, ljudet av vinden som drar i modellernas hår, ljudet av växtrepet som knastrar och ansträngs när stenen tynger ner det. Platsljud, som gör det vita gallerirummet till någon annanstans.

I mitten framför videoinstallationen hänger en sten som är bunden till en trästock med växtrep. Det är helt stilla, svävar några centimeter ovanför marken. När takfönstret ovan släpper in dagsljus blir stenen installationens mittpunkt medan videoverket knappt syns. Mot kvällen blir stenen som en sovande siluett och fokuset flyttas istället enklare till de rörliga bilderna.

Jag är så tacksam för alla människor som gjorde den här utforskningen möjlig på så många vis. Jag är så tacksam för att ha fått chansen att påbörja den här resan. Ett särskilt tack till alla modeller: Daniel Baumann, Emelie Renvert, Eri Hanserkers, Hugo Scherwin och Stenhårstrollet.

Det här projektet finns även representerat på onlineplattformen Para-ll-els, på Konstfacks digitala vårutställning samt på Klimt02.

Här finns hela min examenspresentation tillgänglig att läsa eller lyssna på.

Den som önskar kan även ladda ner min kandidatuppsats här.