en tanke : \ Intryck och uttryck

Det är enkelt att glömma att vi lever i säsonger. Stadens ljus som omger mig gör miljön synlig för min begränsade, mänskliga blick även under de mörka timmarna av dygnet. Jag kan ständigt skaffa mat i affärer – jag går och hämtar den. Den finns där den finns, det är ingenting jag behöver jaga, fånga eller följa för att uppehålla mig. Jag kan alltid nås på telefonen även när mina nära är långt ifrån, min adress står på internet och min dörr är alltid öppen. Alla jobbar, natt och dag. Allting rullar på.

Under förutsättningarna blir sådant som vinterdepressioner eller svackor en svaghet – en svacka går inte i takt med vårt påhittade, ständiga tempo. En svacka blir ett påtagligt avbrott där ett avbrott inte kan motiveras. Eller snarare, där de av vår civilisation skapade ramar inte tillåter en motivering. För vi har lampor som lyser upp mörkret – har vi inte gjort mörkret mindre mörkt då? Då kan vi ju fortsätta jobba.

Men sanningen är att solen har knappt orkat upp över horisonten den är halvan av året. Sanningen är att träden sover djupt och vattendragen har frusit över. Små djur lämnar spår i snön och där allting annat är tyst rör sig även de sakta.

Vi vet den här sanningen, även om vi byggt väggar för att hålla den ute.

Vi har den här sanningen i skelettet, vi kan känna den när vi går ut innan himlen har ljusnat. Det är inte endast omkring oss som världen tar paus, går i ide, vilar och sover. Det är även i oss. I takten i vilket vårt blod cirkulerar, i matsmältningen, i ljusfrekvenserna som färdas genom synnerven. Vi är genomsyrade av världens takt, och just nu är världen långsam, frusen och tung.

Jag är också långsam, frusen och tung. ”Jag borde göra någonting” tänker jag, och klickar på nästa avsnitt på Netflix-serien. ”Jag borde göra någonting” tänker jag, och kliver in i duschen bara för att värma mig. Kollar min inkorg igen, trycker ”gilla” på någonting och lägger mig för att vila en stund.

Jag borde göra någonting – men varför?

Under en skogspromenad dras min uppmärksamhet mot två småfåglar som klättrar runt en trädstam från varsitt håll. Jag har lyft mina tunga, vinterklädda ben över backar och genom snö, allting annat är stilla och jag är ansträngd. Därför märker jag dem: även om de är små och deras rörelser subtila så är de de enda, förutom mig själv då, som stökar runt i skogen just nu. Jag går närmare för att kolla, går runt trädet. Den ena är en nötväcka, den andra en trädkrypare. Nötväckan flyger upp till en högre gren när jag närmar mig, men trädkryparen låter mig komma ganska nära innan den lämnar stammen med något som ser ut som en fet, vit larv i näbben. Men inte finns det väl några larver ute nu?

Jag tar in skogen när jag ändå står still. Solen faller in genom grenarna som är täckta med snö i tjocka strimmor. Alla grenar ser svarta ut, och alla trädstammarna känns så kompakt tysta. Jag undrar om den cirkulation av vatten som sker i dem under sommaren är helt avstannad nu, eller om det ändå finns en vag, vag puls. Min egna puls är stadig och mina kinder är kalla. Jag känner hur min kroppstemperatur utmanas av kylan, men hur min circulation ändå lyckas generera värme av förbränning, och hur mina lager av kläder håller värmen inne. Andedräkten blir ånga och skingras i kylan.

Det är enkelt att glömma att vi lever i säsonger, men vi behöver komma ihåg det. Det kommer tider när vår omgivning stannar av, och då är det viktigt att vi följer med. Att sakta ner ger plats för intryck och en möjlighet att lyssna, för allting annat är tyst. En paus ger plats för kursändring, för övervägande och för vila. För vila, vila, vila.

Säsongerna är del i en balans och balansen är skör. Den är i oss, även om vi gärna vänder bort blicken och fortsätter jobba. Men vi kan inte, och vi bör inte. Vi ser ju redan vilken smärta det orsakar.

”Jag borde göra något” är inte min egna tanke – det är ett symptom. Ett symptom på att jag lever i en tid i ett ständigt tempo, en tid där vi i städerna har förvillat oss i föreställningen att det här är allt som finns. Hur dumt är inte det? När sanningen är att tiderna skiftar, säsongerna ändras och tempot varierar, både under och mellan våra generationer, beroende av breddgrader och vindar. När vi saktar ner kan vi känna det, för vi har det i skelettet.

Och med det inte sagt att alla följer säsongens takt – säsonger skiftar, varierar mellan kontinenter och det är oundvikligt att vissa finner sin tid för intryck medan andra tvärt om finner sin tid för uttryck när allting annat somnat. Vad jag menar är att vi inte för en sekund ska föreställa oss att vår takt ska vara densamma konstanta som krävs av oss idag, i våra produktionsfokuserade samhällen. Vi varierar, också.

Jag kommer att göra någonting. Det är också en sanning. Just nu är tiden för paus och för intryck. Tiden är för mig att lyssna och ta in, förvalta och bearbeta. Men det kommer att komma en tid då det förvaltade kommer att bli ett uttryck, det sker redan i de ord jag sätter ihop till nya meningar men jag menar också att det förr eller senare kommer en tid då uttrycket blir konsekvent, då tidvattnet vänder och perioden av uttryck och skapande tar över, en tid då den symptomatiska tanken istället blir ”jag borde vila” men igen är det inte en tid vars förfarande jag helt kommer att styra. Det är säsongen. Det finns i skelettet.

Viktigast är att vi inte glömmer balansen. Vår plats är inte bara vid skrivborden, följandes skrivbordslampans och datorskärmens sken. Vår plats är också i köttet, i benen och vävnaden. Vår plats är bland träden och mot marken, på platser där vi kan känna säsongens puls istället för att enbart veta dagens datum.

Vår plats är där vi kan växla mellan intryck och uttryck, ta in och ge tillbaka. För vad är ett uttryck, om inte ett givande? Jag har tacksamt tagit emot, och nu värnar jag min möjlighet att ge. Mitt uttryck, mitt bidrag till världens gång, inte för pengar utan för att det är min roll. Allas vår roll, som skapare och som människor. Vi har funnit sätt att kapitalisera på vad som egentligen, i grunden, är vår plikt: att ge. Att ta emot kräver att ge tillbaka. Det krävs en balans. Och det är allas vår roll att ta vara på den.