Examenspresentation: om Ande, kropp och själ i världens tillblivande, miljöetiskt skapande och stenar.

Under februari hände det att jag åkte för att bo i en stuga på Västkusten som varken var uppvärmd, hade el eller rinnande vatten. Temperaturen höll sig mellan 4 och 7 grader inne som ute, och två stormar passerade under min tid i stugan.

Det var när jag väl blev av med alla bekvämligheter som jag var van vid som jag också blev smärtsamt varse om precis hur beroende min tillvaro var av dessa bekvämligheter.

Ta ljus som exempel. När var senaste gången du upplevde mörker utan att själv ha valt det?

I stugan var dagen slut när solen gick ner. Jag hade förvisso både stearinljus och oljelampa, men mörkret som föll där liknade inte något jag någonsin upplevt tidigare. Skuggorna i hörnen tycktes som hål vari jag kunde falla, de större skuggorna var stora nog för att gömma någon, och när fullmånen försvann och stormen vrålade kunde jag varken se eller höra något när jag satte min fot utanför stugan om kvällen. Stugans insida var som en liten ö av ljus i ett stort, skrikande hav av mörker och skugga, och jag höll fast vid den ön med en mörkrädsla jag aldrig känt förr. Det var inte så mycket en rädsla som det var en instinktiv vetskap om min egen litenhet, och jag ar akut varse om vilken liten, klumpig och naken apa jag är.

Men trots svårigheterna med kylan, mörkret och ensamheten lärde jag mig mycket gott av min vistelse i stugan. Efter en tid började jag hitta ett dagligt tempo och jag kunde finna balans i min rutiner: jag lärde mig att ansamla kroppsvärme genom rörelse, när det var dags att göra upp en eld och när det var läge att börja laga mat. Jag lärde mig när det var tid för arbete och vila. Jag fann balans, så det är inte konstigt att även den konst jag började göra i stugan handlade om balans.


De senaste året har jag gjort många galna saker för mitt examensarbete. Jag har filmat mina husplantor – mycket; jag har sprungit runt naken på diverse platser; jag har förmodligen utvecklat en mild fiberfetischism och vid ett tillfälle bestämde jag som sagt att en bra idé, det är att bo ensam i en kall stuga själv i två veckor.

Det mest galna jag har gjort, allt detta till trots, är att jag har blivit djupt spirituell under loppet av detta projekt. För mig känns det som at jut det är det mest radikala jag kan påstå i det här sammanhanget.


Så hur hände det?


Det hela började med något så oskyldigt som en stark känsla av oro för vår miljö och planetens tillstånd. Som konstnär och hantverkare blev det viktigt för mig att framskaffa mina material på etiskt vis, vilket innebar att jag behövde läsa på.

Sen, efter ett tag, blev det viktigt för mig att göra mina egna verktyg och material, vilket innebar att jag behövde läsa på lite till.

Sen, efter ett tag, blev det viktigt för mig att fördjupa mig ytterligare, och jag började ställa alla möjliga frågor, som vad är ens material? Ner till sakers atomiska och molekylära sammansättning, men vad är jag, och vad är varande, och vad är någonting?

Och jag skojar inte: i min projektjournal skrev jag bokstavligen ”vad är någonting?”


Jag trasslade in mig i sådant som fenomenologi, alkemi, shamanism, daoism och posthumanism för att försöka förstå mitt görande, och det är från dessa olika källor som jag hämtar min förståelse.


Det finns tre nyckelkoncept som jag stödjer mig på i mitt arbete. Jag kallar dem för Ande, kropp och själ.


Låt oss prata om Anden. Ande är vad jag kallar den abstrakta livskraften som aldrig låter sig helt förstås eller beskrivas, men den kan upplevas.

Anden kan upplevas i en känsla av nu. Bornemark, som är en fenomenolog, liknar upplevelsen vid den av en orgasm eller extas: känslan av att vara helt närvarande i ett pågående ögonblick. För mig skulle det lika gärna kunna vara upplevelsen av flow, som i kreativitet eller fysisk träning: känslan av att vara så uppslukad av något at du glömmer språk och tänker inte på någonting annat.

Så i korthet och förenklat: upplevelsen av Ande kan liknas vid en extrem upplevelse av nuet.


Det andra nyckelkonceptet i mitt arbete är kroppen. Det ä lustigt, eftersom vi ofta nämner kroppen men definierar sällan vad vi menar när vi gör så. När jag pratar om kroppen menar jag allt det mjuka, tunga, töjbara, sköra, varma och fuktiga, det rörliga och föränderliga, det växande, havererande och kännande. Kroppen är det vi aldrig kan fly eller lägga åt sidan, eftersom vi är kroppen.

Jag försöker att aldrig prata om mig och min kropp. Istället försöker jag prata om mig: kroppen.

Om Anden kan förstås som en konstant känsla av nu, kan kroppen förstås som en konstant känsla av här.


Det sista nyckelkonceptet, förutom Anden och kroppen, är själen. När jag pratar om själen är min avsikt inte att göra det i någon religiös mening. Istället menar jag allt det intellektuella och emotionella, alla tankar som rör sig. Sådant vi ibland kan kalla för huvudbry.

Jag tänker mig att själen föds ur Andens rörlighet och obegriplighet å ena sidan, och ur kroppens myckenhet å andra sidan.

Själen kan skifta fokus mellan de erfarenheter som erbjuds ur kroppens och Andens upplevelser, och det är genom dessa erfarenheter som själen bygger upp sin identitet. Själen kan själv dock aldrig delta i upplevelsen av nu, inte heller kan den delta i upplevelsen av här, eftersom tanken formar efter upplevelsen.

Själen ligger alltid en millisekund efter i upplevelsen, vilket betyder att själen är uppbyggd av historia.


Det lustiga med historier, är att alla har dem. När jag promenerar i skogen är jag yngre än vilket träd som helst. Jag är yngre än alla stenar, mossor och vattenkroppar. Kanske är jag äldre än vissa moln, eller harar. Min poäng är dock att om jag går runt och påstår att jag besitter en själ, och att denna själ är uppbyggd av historia, så måste jag rätt snart också övertyga mig själv om att sådant som stenar, träd och fåglar också besitter själar, eftersom även de har historier.


Och vid det här laget är jag faktiskt fullt övertygad om att även sådant som stenar, träd och fåglar besitter själar.


Men jag drog inte den slutsatsen genom att sitta och fundera på saker.

Det var när jag bodde i stugan och blev så varse om min litenhet och sårbarhet som jag började uppleva min omgivning som någon som gjorde lika mycket anspråk på existensen och erfarenhet som jag själv. Jag fann mig själv plötsligt inte ståendes över utan mitt bland en massa tillblivelseprocesser – stormarna, kylan, det korta dagsljuset, mina egna behöv av trygghet och sällskap. Mina egna processer vägde inte tyngre än några andra, inte heller var de separata från omgivningen. Jag var mitt bland allting, och vi blev till tillsammans.

Och det var där jag började arbeta med konceptet balans; när jag började finna mig själv i balans med allt omkring mig.


Konceptet var så enkelt att jag inte visste hur jag skulle beskriva det till att börja med.

Konceptet är att hänga tunga saker i sköra saker.


I höstas lärde jag mig att spinna på spinnrock. Jag fann snabbt ett intresse av fibrer. En fiber är egentligen bara en benämning för en form: en fiber är något som är signifikant längre än vad det är brett. Allt eftersom jag lärde mig tekniken för att göra en tråd började jag också använda olika fibrer och lärde mig om deras egenskaper. Jag började med lin och ull, provade sådant som sisal och bomull och förflyttade mig sedan till människohår. Anknöt tillbaka till människokroppen.

När jag arbetade i stugan använde jag bara sådant som fanns tillhands där, vilket var gamla fjolårsväxter, och jag gjorde rep av dem. Jag började hänga tunga stenar i repen och balanskonceptet återfinns i flera lager: för det första balanserar fibrerna i repet varandra genom den motsatta snodden. För att göra ett rep eller ett garn behöver fibrer snos, eller snurras, i en riktning. Snodden skapar en spänning, och om en släpper taget kommer tråden att gå upp. Om en däremot möter de snurrade fibrerna med ett gäng andra fibrer som snurrats åt motsatt håll, kommer spänningarna i snodden att hålla fast i varandra och på så vis balansera ut varandra.

För det andra balanserar stenens vikt det sköra växtrepet, för även om tyngden anstränger repet så håller den repet stilla. Om repet skulle svajas eller ryckas runt för mycket skulle det med all säkerhet gå av, men stenen, trots att den anstränger repet, håller det på plats.

En annan aspekt av balans är att hela verket är så temporärt: det balanserar i stunden. Tillfälliga kroppar skapar en anspänning: kommer det att falla nu? Eller nu? Kanske nu? Och medan jag känner denna anspänning märker jag att jag är mer närvarande, med repet och stenen. Jag förväntar mig att det är ett tillfälligt varande, så jag tar det inte för givet.


Efter att ha använt mig själv som modell det senaste året började jag arbeta med andra människokroppar. Jag arbetar på liknande sätt som med stenarna: modellerna är oftast fastsatta i installationen och jag försöker hitta sätt att förlänga deras kroppar in i här och nu. Ibland blir det genom att förlänga deras hår och tvinna in det i växtrep; ibland genom att de får hålla något, kanske en sten eller kanske sig själva. De lämnas att påverkas av omgivningen, vilket vanligtvis händer väldigt snabbt.

Modellerna blir nedkylda, och de börjar ofta skaka. Sessionerna behöver vara väldigt snabba och de är väldigt svåra. I bästa fall kan vi få tio minuter för att fota och filma i en ställning. Att förbereda för en ställning kan ta upp till en timme.

Jag berättar för modellerna att jag har arbetat med stenar innan jag arbetar med människor. Jag säger åt dem att aldrig pusha några gränser och jag frågar ofta om de behöver en paus, men helt ärligt älskar jag när fingrarna blir lite blåa eller när musklerna börjar skaka – jag får ta del av kroppens förändringar.


Jag ber dem att blunda.


Jag ber dem att andas, som om de sover.


Jag vill peka på de väldigt, väldigt tillfälliga tillstånden i kropparna. Jag vill bjuda in till att se det som något som inte varar, och något som kommer att förändras, kanske inom loppet av sekunder. Vi måste vara uppmärksamma för att inte missa det.

För jag tror att det i sig är en form av uppmärksamhet som vi kan applicera på vad som helst. Vad skulle hända om vi såg på sådant som väggar, golv, bord, gator, träd och koppar med förväntningen att dessa är tillfälliga? Vad skulle hända om vi fäste större uppmärksamhet vid hur allting är sammankopplat, hur allting håller upp allting? Ingenting är individuellt från någonting annat.


Vilken sekund som helst kan stenen falla.


Så vad har det här ens att göra med smycke och corpus?

Som människor är våra kroppar ständigt förlängda av andra kroppar. Det, i sig, är inte så intressant. Vad som är intressant är hur de blir förlängda. När vi blir till med andra kroppar så förändrar vi inte enbart kroppen, utan vi förändrar också själ och Ande. Och inte bara i oss själva, utan i alla inblandade.

Jag tror att vi tenderar att överskatta själen med dess känslor och intellekt. Jag tror att vi inte uppmärksammar kroppen tillräckligt och att vi helt missar Andliga aspekter av vår tillvaro. Jag vill arbeta med alla aspekter av Ande, kropp och själ, samtidigt.

Jag vill finna balans mellan dem.

Fältet för smycke och corpus har alltid kräv kroppen, förlängningen av kroppen och ett hänsynstagande till relaterande kroppar. Jag vill gå bortom att skapa objekt för att bära på kroppen och snarare tillkännage att objekt är kroppen. Samtidigt vill jag inte placera den mänskliga kroppen ovan någon annan kropp, utan snarare bland omgivande kroppar. Varken mer, eller mindre.


Jag är övertygad om att en anledning till varför vi behandlar vår jord så orimligt är på grund av idén om alienation: vi ser saker som separata företeelser och vi tillkännager inte deras sammankopplingar.

Vi arbetar alltför ofta med anonyma material och jag tror att vi bör inte bara tillkännage deras historier, utan vi bör dyrka deras historier. Vi bör älska dem.


Jag älskar växterna när de växter. Jag älskar händerna när de spinner. Jag älskar lungorna när de andas. Jag älskar alla mina modeller och jag är djupt hedrad över att de valde att ge mig sin tid. Jag älskar alla mina stenar och jag är djupt hedrad att få ta del av deras tyngd och tunga rörelser. Jag känner mig ödmjuk inför hur fibrerna håller tag om varandra, skapar en styrka tillsammans genom snoddens spänning. Jag älskar att jag får ta del av all denna skönhet.

Jag är inte en individ. Allt som jag interagerar med har en historia av att bli till, och vi blir till tillsammans. Genom att söka balans hoppas jag på att kunna delta i världens tillblivelse utan att skada den ytterligare.


För att jag älskar att leva, här, och nu.


Och innan jag avslutar skulle jag vilja tacka några som särskilt har hjälpt mig i det här projektet. Ett tack till mina modeller: Daniel Baumann, Eri Hanserkers, Emelie Renvert, Hugo Scherwin och Stenhårstrollet.

Tack till Mårten, som hjälpte mig att få kontakt med Karin van Rheinberg som lånade mig sin stuga.

Tack till Per och Isabell, för era promenader med mig.

Och slutligen skulle jag vilja tacka mina klasskamrater Kajsa, Majsa, Sandra och Magnus. Att jobba jämte er det här året har hjälpt mig att hålla upp andan och sinnet klart. Tack så mycket.





Presentationen gavs originellt 21a april 2020 på Konstfack i Stockholm.
Mitt examensarbete kan hittas här, här och här, och min uppsats kan laddas ner här.