vardagsliv : \ Den där djävla (miljövänliga) disken

Så jag tjatar och tänker mycket kring att leva miljövänligt, miljöetiskt, hållbart eller enligt annat passande ordval för någon vars liv utspelar sig i en klimatkris. För några år sedan började jag tänka mer på det här vardagsmomentet med att diska, och några saker stack mig i genast ögonen. Saker som jag inte någonsin ifrågasatt, utan bara tagit för givet i mina diskrelaterade val:

– Mina diskdon; verktygen. Den inledande observationen var att jag dittills inte sett en enda diskborste som inte var gjord av plast. Detsamma gällde för disksvampar och disktrasor, när jag tänkte efter. Om jag ville leva mer plastfritt, vad hade jag för alternativ när det kom till disk? Jag hade alltid använt dessa verktyg, från hemkunskapsköket i skolan till första egna lägenheten. Men behövde jag verkligen göra det? Vilka alternativ fanns det, vilka material om inte plast?

– Diskmedlet. Alla medel jag någonsin använt kom i flytande form från olika plastflaskor. Vissa i grälla färger, andra inte. Vissa miljömärkta, men vad fanns egentligen i dem? Och vad hade de för funktion? Vad behövde jag för funktion? En vän till mig nämnde någon gång att alla diskmedel innehåller tensider, och att dessa skadar vattenlevande organismer. Utan att bena i det närmare reagerade jag med rädsla och riktade mig mot att istället välja bort kommersiella diskmedel – men vad skulle jag ersätta dem med? Och vad hade människor gjort innan diskmedel? Hur har man rengjort köksredskap genom historien?

Idag är det kanske två år sedan jag började ställa de här frågorna, och jag har hittat svar som jag är nöjd med just nu. Jag har under de åren alltid diskat för hand, i avsaknad av diskmaskin, så det jag har kommit fram till gäller handdisk. Nedan kommer tankar från mina erfarenheter vid vasken, praktiska lösningar och annat jag tar med mig. Längst ner finns också lite extra källor för den som är lika knäpp som jag och intresserar sig för att läsa om sådant som tensider, reningsverk och cellväggar.

Jag fokuserar på fyra kategorier:

– Plastfrihet

– Energisnålhet

– Hållbarhet

– Hygien

Plastfrihet

Att jag ska slippa plaster i så stor utsträckning som det möjligtvis går anknyter till energisnålhet och hållbarhet. Plast kommer (nästan) alltid från fossila källor, och kräver oftast fossila bränslen i tillverkningsprocessen. Plaster materialåtervinns i väldigt liten utsträckning, vilket innebär att när jag slänger något av plast är sannolikheten större att detta något eldas upp, vilket ytterligare kräver energi samt släpper ut CO2 i atmosfären. Man kan börja bena i hur många år eller gånger en plastprodukt ska användas för att ”löna sig”, men jag orkar inte det – plast gör mig deppig och kan jag slippa att bidra till mänsklighetens plastcykler så gör jag det, alla gånger.

Energisnålhet

Här tänker jag på den energi som krävs i själva diskningen, t.ex. hur mycket varmt vatten jag använder, men jag tänker också på den energi som har behövts för att göra diskningen möjlig: hur diskdonen producerats, vad de är gjorda av och var de kommer ifrån. Metaller är material som kräver mycket energi för sin extraktion och bearbetning – därför snålar jag med dem, eller skippar dem helt. Transporter är också något som jag försöker ägna en tanke åt – var kommer grejerna ifrån? Givet är att energi går åt för att jag ska ha de verktyg jag behöver, men jag försöker vara varse om var de kommer ifrån och göra den mesta möjliga nytta av mina verktyg innan jag byter ut dem.

Hållbarhet

Hållbart är sådant vi kan göra för alltid utan att förbruka resurserna. Så definierar David Attenborough hållbarhet i sin film Life on Our Planet. När jag väljer material till mina diskdon tänker jag på hållbarhet – en trasa av bomullstråd, en disksvamp av sisal eller risrot är långt mer hållbart än motsvarigheter av plast, eftersom växtfibrerna växer ut igen. Detsamma gäller för rengöringsmedel: vilka medel kan vi låta genomgå våra reningsverk, och vilka orsakar minst skada på vattenlevande organismer och miljö när de väl kommer ut på andra sidan? Diskmedel är något som vi spolar ner i stora mängder, varje dag, så det är klart att valet här gör skillnad. Här kommer vi till tensiderna, parfymerna och annat kem som ingår i våra rengöringsprodukter. Vi har nuförtiden EU-direktiv om vilka tensider som får ingå i diskmedel och att dessa ska vara lätt nedbrytningsbara, men även då är det svårt att veta vilka tensider ingår i diskmedlet, hur pass nedbrytningbara de är och vad de bryts ner till. Här tänker jag att ju mildare kem jag använder, desto bättre är det för både mig, när jag hanterar medlet, och för miljön i längden. Jag väljer miljömärkta diskmedel med märkningar jag litar på eller gör egna medel själv. Mer om det lite längre ner.

Hygien

Slutligen den aspekt som är mest påtaglig för min egna vardag: att disken är ren när jag är klar med den. Här behöver mina verktyg och mina medel vara så pass bra att de kan göra jobbet, helst på ett relativt snabbt och energisnålt sätt, men även mina egna metoder spelar in. För att rengöra disken behöver jag veta vad den behöver rengöras ifrån och hur jag ska rengöra: räcker det med att skrubba hårt? Behöver det värmas, blötas eller torkas ut?

Det som orsakar störst problem när det kommer till disk är fetter. Stärkelse och kolhydrater går i stort sett att skölja bort, proteiner likadant, men det är fettet som blir problem vid disk eftersom fett inte löses i vatten. Helt uppenbart, men jag vill inte lösa problemet genom att ösa på mer diskmedel. Istället har jag börjat förebygga att ens behöva diska fett, till exempel genom att göra ett bättre jobb med att äta rent grytorna. Att ha koll på vilket fett det rör sig om underlättar också; kokosfett blir flytande redan vid 35-40 grader, så att använda varmt vatten underlättar rengöringen. Andra fetter kan behöva ännu varmare vatten eller mer skrubb från min sida för att rucka på sig.

Människor före oss har rengjort sina mat-tillbehör i tusentals år. Att vi diskar som vi gör idag är oerhört nytt, och dessutom väldigt Väst-specifikt. Mina bästa lärdomar kring disk har jag fått genom att prata med andra och, framför allt, genom att diska med andra.

När jag rest till Moçambique har vi diskat i plastbaljor med diskvatten – precis som hemma, förutom när den stora grytans botten skulle skrubbas ren från sot. Maten kokades över öppen eld, så för att få bort lagret av sot visade en av kvinnorna mig hur jag skulle ta en handfull av jord och aska från eldstaden och gnugga botten av grytan. Hårt. Jag gnuggade och skrubbade, men efter ett tag skrattade kvinnorna, hon som visat mig tog grytan ur min hand och skrubbade ordentligt. Hårdare än vad jag kunde. Sotet lossade, grytan sköljdes och var sedan ren och redo till nästa måltid.

Min mor, som är uppväxt i Sovjet, överraskade mig en dag med en present köpt i Estland. Det var en påse full med gult pulver som jag aldrig sett förut: senapspulver. Vi hade pratat om disk, och hon blev påmind om hur man i hennes barndom, på landet, diskade med hjälp av en matsked senapspulver upplöst i varmt vatten. Det här var innan Fairy var en grej, och när jag provade hennes metod blev jag förvånad över hur bra det fungerade. Jag hade trott att en, så att säga ”primitiv” metod, inte skulle kunna slå något samtida diskmedel, men jag hade fel.

En annan vän gav mig en liten diskborste gjord av risrot, hittad i hans fars dödsbo. Åhlénsloggan såg förhistorisk ut, och oavsett var jag sökt eller vem jag frågat har jag inte lyckats hitta vad detta ”ris” är, och var det kommer ifrån. Är det ”ris” som i ”lingonris”? Eller ”ris” som i det ris vi äter? Oavsett ursprung så är borsten både söt och praktisk, inte bäst lämpad för hårt skrubbande men definitivt lämplig för disk överlag, och den har lång hållbarhet.

Så var det det där med skrubbande. En orelaterad tanke jag hade ungefär samtidigt som jag funderade på en plastfri diskning var ifall det skulle gå att sticka eller virka kokossnöre. För den som inte har hanterat kokosrep eller -snöre kan jag berätta att det är en vass, stickig och styv fiber. Oftast går den att hitta i trädgårdsbutiker. Jag hade kommit över en snutt och stickade en liten klutt – det gick! På någon timme sågade jag ut ett handtag och sydde fast kokossnutten med lintråd, impregnerade skaftet med linolja och så hade jag min första diskborste av 0% plast. Jag medger: grejen var ful och otymplig (bruksdesign är inte min starka sida), och kroken jag hade gjort för upphängning lossnade ungefär vid dag två. Men den stod emot vatten, linsnöret var starkt och höll ihop svampen med skaftet, och oj vad kokosfibern kunde skrubba!

Två år senare föredrar jag svampar och trasor för handdisken, men så fort min gjutjärnspanna eller ugnsform behöver skrubbas ordentligt är det borsten som gäller. En söm har lossnat, vilket gör kokossvampen lite spretig, men den skrubbar fortfarande bort allt jag lyckas bränna fast.

Lyrisk över att kokossnöre fungerade började jag prova allt jag kom åt: bomullsgarn blev disktrasor och jag testade olika mönster och hårdhet för att få olika ytor på trasan. Sisal var en fiber jag hade massvis av – det är också en naturfiber och finns oftast på byggvaruhandel eller i båtbutiker. En bit av ett sisalrep blev nästa skrubbsvamp, och lösa sisalfibrer som jag hittat på loppis (sådana som används för dekoration i t.ex. fönsterbräden) blev en hårt ihopsydd bunt, även den en skrubbsvamp.

Det är den senare som blev min favorit, och jag använde den dagligen (eller hur ofta jag nu diskade) i nästan två år innan fibrerna slets itu och föll isär. Nuförtiden skrubbar jag det mesta med en disktrasa i bomull (den blåa) och använder en annan för att torka ytor (den röda). Även fast jag använt dem i flera år har de inte fått en dålig lukt eller blivit sådär slemmiga som vanliga disktrasor av plast har en tendens att bli. De får torka ut efter användning och emellanåt slänger jag dem i tvättmaskinen. Men det som förundrar mig mest är ändå hur länge fibrerna håller och vilket gott jobb de gör: en ordentligt stickad eller virkad struktur verkar kunna stå emot långvarigt och hårt slitage, samtidigt som ytstrukturen absorberar fetter och är stark nog för att skrubba bort alla matrester.

Jag började också experimentera med olika diskmedel. Senapspulver fungerade bra, men hade en stark lukt och fungerade mindre bra i kallare vatten. Såpa blev istället länge mitt alternativ till diskmedel – den känns mildare, och att den är gjord på tallolja ger mig en känsla av ett den borde vara enklare att bryta ner, även om jag inte vet det här exakt. Senare började jag göra egen disktvål. Med ett enkelt recept som grund testade jag olika variationer, och i min disktvål förekommer både senapspulver och kaffesump. Det är vad jag använder idag: en egengjord, kallrörd disktvål. Jag river ner den till flingor som jag sedan blötlägger och vattnet blir ett koncentrat som jag spär ut med varmt vatten. Tvålen funkar också i kallare vatten, om än inte lika bra. Lukten av senapspulvret blir bättre i tvålen, kornen från kaffesumpen har en skrubbade effekt och även om röran inte ser tilltalande ut gör den jobbet väldigt väl.

Jag hade aldrig innan tänkt så noga på vilka materialsamarbeten som underbygger min vardag, och den här processen har varit både lärorik och stärkande: genom processen har jag förstått vad jag behöver för den här delen av vardagen och hur jag kan skaffa det själv. Jag har kunnat börja ställa mig frågor om jag verkligen behöver alla de sakerna som jag lärt mig att en behöver, och genom att i allt högre utsträckning kunna svara ”nej” på de frågorna hittar jag ett slags hopp; jag är mindre beroende av de cykler av plaster, de transporter och de värderingar som jag upplever som ohållbara. Plötsligt kan jag välja något jag tror på.

Vi har byggt in oss i så otroligt många oöverskådliga system, alla beroende av varandra. Vi har lärt oss så mycket under våra liv, saker som vi tar för givet och som i sin tur är beroende av dessa oöverskådliga system. Men jorden brinner, och vi behöver göra avvägningar. Vi behöver välja bort mycket, och mycket av det vi behöver välja bort är sådant som vi ser som rätt, självklart och givet. Men vi måste. Jag tror också att när vi börjar luckra upp systemen kommer vi att se att det finns mycket som vi kan tillgodose oss själva med. Våra händer har förmågan att lösa desamma problem som generationer av människor har löst innan oss, och vi kommer inte att förgås. Vi är gjorda för det.

Jag kommer aldrig att tycka om att diska, det är jag övertygad om. Men jag tycker om att lösa problem, och jag finner en storhet i att anknyta till människors historier över platser och över tid. Min favoritmetod för disk kommer alltid att vara att skrubba med sand och aska, på marken och under öppen himmel. Att ogöra det slitage som donen kommer att utsättas för igen lite senare, men tillsammans med andra. Vi kan aldrig komma undan att vi behöver jobba hårt för att underhålla våra egna liv, men det är trevligare att jobba tillsammans.

Extra länkar:

En enkel guide till tensider

Lite tvättkemi

Avloppsreningsverkens förmåga att ta hand om läkemedelsrester och andra farliga ämnen

Avfettning av metall

LAS, DSDMAC & Optiska Vitmedel