Det sköra samtalet

Det sköra samtalet är en pågående förhandling, en öppen konstnärlig process där rummet förändras dagligen. Vi är fyra konstnärer och hantverkare som för samtalet, och med avstamp i människans skörhet möts vi i en ständigt pågående, skapande dialog. Med skicklighet låter vi händerna arbeta. Vi sätter inte upp mål; istället följer vi med dit samtalet för oss. Kanske är det inte svar vi söker, utan ytterligare följdfrågor och kommatecken. Vi talar genom händer och material, med ord och eftertanke, i pauserna mellan andetagen. Materialen är lika mycket del i dialogen som vi; samtalet föds här och nu.

Precis som i en statisk utställning är besökaren välkommen att komma in, delta och för en stund försvinna in i konstens värld med oss. Men till skillnad från de flesta utställningar förändras arbetet framför besökarens ögon och istället för att enbart se färdiga objekt inbjuds besökaren att ta del av den konstnärliga processen där den äger rum. Rummet skiftar; nya objekt tillkommer, förändras och försvinner under samtalets gång.

Så fanns det slutligen inget rent vatten kvar i världen,

varje människa drack sin egen smuts.

Hon ackumulerade kemiska substanser i sina celler.

Det gjorde henne ingenting, hon var i övrigt fri.

Allt serverades henne i praktisk plastförpackning och hon bar sitt intellekt,

majestätiskt likt en lejonhona.

Hon såg sig själv genom andras ögon och njöt av det.

Ett stilla regn föll så över torrlagda jordar.

Förvånad såg hon på sina händer,

varför hade hon skapats med dem.

(Anna-Kajsa Wikström 2020)

Människan står inför en framtid då rent vatten blir allt mer sällsynt, även här i västvärlden, samtidigt som många vittnar om en känsla av meningslöshet eller ett liv som känns andefattigt, två fenomen vilka jag tror korrelerar varandra.
Mitt arbete Källvatten har kommit att handla om människans förhållande till vattnet. Om min egen oro för miljöföroreningarnas långtgående konsekvenser och om hur vi genom en livsstil i konsumtionens tecken har förpassat vattnet till att bli en livsmedelsprodukt.
Men det handlar även om människor som väljer annorlunda, om källan som gestalt i myterna och om hur vattenbärandet kan utgöra en protesthandling i ett högteknologiskt samhälle.
Arbetet sträcker sig från iakttagelser av vad som kan anses vara en samtida källkult till ett gestaltande arbete genom konsthantverk i material så som glas, metall, silikon och is.

(Anna-Kajsa Wikström)

Från förbisedda platser har jag samlat mänskligt gjorda spår, i ett försök till att fånga det förgängliga, det som kanske annars hade passerat oss obemärkt förbi. Jag vill bevara det lilla minnet genom att hålla nära och ge det vidare till nästa. Om jag placerar fragmenten i en smyckeskontext kanske vi vårdar ömmare? Jag vill inte märka någon fysiskt, men jag vill komma tätt intill. Ett piercande av kläderna: broscher.

(Sandra Hiredal)

Du som lämnade,

jag som samlade in,

nästa som får bära.

(Sandra Hiredal)

jag söker balans;

i vår stökiga, brinnande, smärtsamma värld känns det som att det inte finns någon väg för hantverket, för görandet, som inte innefattar våld. som inte öppnar sår i jordskorpan, förgiftar vatten eller kväver atmosfären i ständig jakt på fler och nya resurser.

vi blir till med allting annat. våra gränser mot omvärlden är under konstant förhandling. huden är ingen barriär för jaget;

bara ett temporärt hem.

vi bränner ner jorden utan att märka att det är vi som brinner. när jag andas cirkulerar världen in, ut och genom mig. kroppen är material och material är kroppar, vi har alla en själ. omvärldens kroppar har historia;

precis som jag.

stenkroppen är människokroppen. nuet är en tunn tråd.

människan huttrar och skakar, vinden piskar huden blå och repen stramar. stenarna hänger, utan att klaga, så otroligt lika i sin förhandling.

jag är bara en naken liten apa med mörkerrädsla i benmärgen, stjärnorna sjunger och i natten är jag blind.

(Inga Tsernova)

jag vill böjas och kompromissa mig själv i min och världens gemensamma tillblivelse, vill inte göra våld på någon av oss. vill inte vara ovanför utan mitt bland världens kroppar och tillblivanden, inte i kontroll utan i rörelse och förändring. jag förändras och jag blir till. omvärlden blir till och vi gör varandra.
jag försöker ta min plats i blivandet.

jag försöker låta bli.

(Inga Tsernova)

Mänskligheten, en enhet gjord av delar. Små delar. Sammanfogade. Ta bort en och stabiliteten försvinner. Försök att fly, och alla kommer att hata dig. Ingen bad mig om att bli till, jag bara blev.

(Maja Bakken)

Smycken kan handla om identitet och att höra till. Ett smycke är fastsatt i byggnaden. Och plötsligt hade du inget val. Du blir del av det. Inslängd. Men vad är du del av, och varför? Väljer vi våra smycken, eller väljer våra smycken oss?

(Maja Bakken)

Vi välkomnar dig till Det sköra samtalet: vår process och våra frågor.

Vårt samtal, vår skörhet.



Ett jättetack till Rejmyre Art Lab för samarbetet.

Här finns de individuella konstnärernas hemsidor:

Anna-Kajsa Wikström

Sandra Hiredal

Inga Tsernova

Maja Bakken

Alla foton tagna av Inga Tsernova, om inte annat anges.