Porträtt

Jag började undersöka realistiska porträtt omkring 2013, dels för att ansiktet alltid har fascinerat mig, men också bara för att se om det skulle gå. Jag började i blyerts för att det kändes som att jag hade kontroll då, och för att jag tyckte om att lägga lång, lång tid på varje skugga och skiftning, placeringen av varje rynka och hårstrå. Vissa bilder var redan på den tiden gjorda på beställning, men de flesta gav jag mig på av eget intresse.

Timna fick jag träffa 2013, när jag fick sova hos ett vänligt par på Öland under en kurs. Som tack tecknade jag deras dotter, och blev glatt överraskad något år därpå när paret tog kontakt med mig igen och beställde ett till porträtt av Timnas lillebror, Amos.

Efter att ha tecknat ett gäng porträtt bad jag folk att skicka mig bilder som de ville få avtecknade. Vad jag fick in varierade och det var en rolig utmaning - mest var det selfies som människor tagit själva eller med sina vänner, och jag kände mig ofta inbjuden till något personligt i någon annans liv. Det känns alltid väldigt fint och speciellt att få teckna sådant.

Ibland trillar en beställning in, oftast någon som vill ha en bild av nära och kära att behålla eller ge som present.

Främst tecknar och målar jag från fotografi. Å ena sidan är det enkelt; det är ett ögonblick som redan fångats, motivet är stilla och ögonblicket redan förevigat.

Kanske följer jag linjerna och skuggorna i bilden, eller så hittar jag på något eget - förstärker, förändrar, tolkar.

Ibland är det stort och ibland är det smått. Mitt största självporträtt gjorde jag för att ytterligare leka med selfie-kulturen. På en nästan vulgärt stor duk på 1 x 1,5 meter målade jag en gigantisk selfie med ett duckface jag aldrig annars bär på bild. Huvudet är vinklat för att förstora ögonen och blicken tränger på. Samtidigt försöker jag inte efterlikna realistiska skuggor i målningen, utan låter de olika färgerna ta plats utan att blandas, får den stora målningen att uppenbart vara just det: en målning.

I slutändan blir bilden monumental, uppenbart målerisk och inte alls representativ.

Mina största lärdomar om porträttmåleri drar jag dock från den termin jag tillbringade på konstakademin i Tallinn, Estland, och den kurs som hölls av den internationellt kände porträttkonstnären Aapo Pukk. Med Pukk målade vi levande modeller och det är en upplevelse som inte går att jämföra med att måla av ett fotografi. Men en modell så måste en vara där, lägga fokus i stunden på ett annat sätt, uppfatta inte bara hur ljuset faller utan hur kroppshållningen skiftar. Tillåta den att skifta, och fortfarande hitta personen i bilden.

Aapo Pukk är på samma sätt en pedagog som är där. Han följde oss, sina studenter, noggrant och personligt. Så fort sinnet tröttnade var han där, uppmanade en att ta ett steg tillbaka, kisa, eller titta genom spegeln. Uppmanade en att måla över, göra om, eller ta modellens plats. I efterhand känns det som att jag aldrig lärt mig så mycket om måleri och konsten att betrakta som jag gjorde under de månader jag arbetade i ateljén under Pukks ledning.

Att avbilda ett ansikte är alltid en resa och en kärleksfull gest. Jag kan resa in i någon annans ögonblick, någon annans då, och jag kan plocka fram vad jag vill eller vad som tillåts mig. Med min pensel eller penna kan jag vidröra kinden på någon som är långt borta, likväl som jag kan hitta nya konturer hos en kär vän eller också mig själv. Att få avbilda någon är alltid en gåva som jag är tacksam över att få.