Att komma in på konstskola

De fyra konstskolor jag sökt till är:

Nyckelviksskolan i Stockholm, 2011

Konstfack i Stockholm, 2014 och 2017, och

Estonian Academy of Arts i Tallinn, 2016.

Nyckelviksskolan är en ettårig förberedande folkhögskola med en rad olika konstnärliga inriktningar. Jag sökte dit efter studenten, kom in på Keramik och hamnade på 4e reservplats på den allmänna inriktningen Färg, Form och Hantverk. Det var egentligen den senare jag ville gå, så när en plats öppnades upp valde jag den framför den keramiska linjen.

Jag har inte kvar det personliga brev jag skrev då, och det är väl tur det. Arbetsproverna jag lämnade in går att hitta här. Just då tycks jag ha tyckt om att mestadels avbilda nakna kvinnokroppar, vilket ju inte är fel i sig men jag önskar att min repertoar varit... bredare. Proverna skulle lämnas som fysiska bilder monterade på kartong, och jag tog tåget ner till Stockholm för att göra det. Skolan bad om tre målningar och fem teckningar, och det var också måleriet jag allra helst ville utveckla just då. En av proverna var en obligatorisk uppgift på temat ”badrum”. Jag tyckte det var roligt att få prova på de andra hantverken, men de var inte huvudsaken till varför jag sökte utbildningen. I efterhand kan jag tycka att jag borde valt en skola som enbart fokuserade på tekniskt måleri – Nyckelviksskolan hade ett fokus på personligt uttryck, vilket lämnade mig frustrerad under hela utbildningen då jag verkligen ville ha teknisk feed back, och i slutändan vantrivdes jag väldigt mycket under hela mitt år där.

Lärdomar: en konstutbildning är inte lösningen på alla ens problem; läs på om utbildningen du har tänkt söka och ställ krav på skolan och utbildningen därefter. Jag tror inte jag gjorde något av det i den här ansökan.

Till Konstfack har jag sökt fler gånger än vad jag kommit in, och det är rimligt. 2014 sökte jag lärarprogrammet med inriktning mot gymnasiet, Bild och Media. Samma år sökte jag även Fri Konst, något jag också gjorde efter mitt år på Nyckelviksskolan. Jag kom inte in på Fri Konst, har aldrig kommit in, men jag kom in på lärarutbildningen och minns jag var väldigt glad över det.
Ansökningen innefattade tre uppgifter: ”Möte med världen och dess bilder” skulle vara en bildserie om fem bilder. Den andra uppgiften var att göra om ett vardagsföremål från ens kök och den tredje uppgiften var en fri uppgift där en skulle gestalta en egen idé. Här är mina arbetsprover.

Lärdomar: Att vara ärlig i sin ansökan, läsa på om utbildningen och ställa krav därefter. Jag gjorde nog allt detta inför min ansökan till lärarutbildningen, men till Fri Konst tycks mina arbeten vara splittrade och mina förväntningar på utbildningen vaga. Vid den tiden hade jag inte någon etablerad konstnärlig identitet vad jag kan minnas, och troligtvis sökte jag till Fri Konst bara för att det verkade vagt nog för att passa mina vaga förväntningar. Tvärtom var det med lärarprogrammet – när jag sökte tänkte jag på de bildlärare jag själv haft och sett upp till, och kände att det verkligen var ett jobb jag kunde tänka mig efter utbildningen. Den här gången bad jag också om hjälp och kontaktade flera av mina tidigare lärare för feed back på min ansökan innan jag skickade in den.

2016 fick jag möjligheten att göra ett utbyte under lärarutbildningen och sökte då till Estonian Academy of Arts, eller EKA, i Tallinn. Där sökte jag till inriktningen för måleri, och även om det var ett utbyte innebar det samma ansökningsprocess med arbetsprover och ett personligt, motiverande brev. Jag kan inte minnas att de skulle ha satt ett max antal på bilder, vilket nog är anledningen till varför jag skickade så många. Vid det laget kände jag att jag hade ett mer tydligt konstnärligt intresse och också mer av ett eget konstnärligt språk, även om jag fortfarande trevade och sökte i många avseenden. Mina arbetsprover innefattade verkligen allt, både mer tekniska bilder som mina porträtt och mer kreativa bilder, som stämningsfulla bilder från fester, smycken jag just börjat skapa och fotografi. I mitt ansökningsbrev för jag fram hur det konstiga i människor intresserar mig, samtidigt som jag också ser hur det udda och unika blir till en egen livskraft i varje individ, vilket jag uppfattar som något vackert. När jag läser det i efterhand får jag intrycket av att jag, vid det här laget, börjar bli ganska stadigt varse om vem jag är som konstnär och vad jag söker.

Lärdomar: Jag vågade äntligen visa i en ansökning vem jag var och vad jag ville som konstnär, och jag tror att det märktes. Hade jag blivit nekad hade jag förmodligen blivit ledsen, men jag vågade satsa och uttrycka mig öppet och okonventionellt, och jag tror att det är det som lönade sig i slutändan.

Efter mitt utbyte kände jag mig mer inspirerad att åter söka en mer kreativ utbildning. Jag hade också funnit ett intresse för kroppsrelaterad konst, både med kroppsnära material men också objekt som interagerar med kroppen och interaktiv konst. Jag bestämde mig då för att söka till Ädellab på Konstfack, en utbildning som var fokuserad på smycken men som också prioriterade undersökande av material och metoder. Det här var våren 2017. I samma veva sökte jag igen till Fri Konst på Konstfack, men kom inte vidare i den processen då, heller. Lika bra. Ansökningen till Ädellab innefattade en uppgift där en skulle skapa tre verktyg, ett portfolio och ett CV. Mina verktyg var mer poetiska och symboliska än praktiska, mitt portfolio innehöll fortfarande mycket måleri men nu hade smycken och olika materialundersökningar också börjat krypa in, tillsammans med omfattande konstnärliga projekt jag gjort i Tallinn. Mitt CV var inte så mycket att skryta med, men jag skickade in det i alla fall. Jag fick komma på intervju: det var både en gruppintervju där vi i grupp fick lösa en uppgift medan vi under tiden också kallades till individuella intervjuer. Jag hade fördelen att redan ha spenderat tre år på Konstfack, vilket definitivt gjorde att jag kände mig mer trygg i sammanhanget, även om jag inte träffat några av lärarna innan. Efter intervjun följde en lång tystnad, och jag hade hunnit acceptera ännu ett nekande svar tills jag en dag öppnade min inkorg och läste svaret från Ädellab: jag kom in.

Lärdomar: Att ha gott om tid på sig för ansökningarna och att känna sig trygg under intervjun gör så otroligt stor skillnad. Jag minns att jag tänkte att det skulle vara OK om jag fick ett nej, för även om jag ville gå utbildningen hade jag också varit nöjd med att gå klart lärarutbildningen, där jag hade två år kvar. Jag tror att den tryggheten bidrog till att jag vågade ta ut svängarna både i arbetsproverna och på intervjun, att jag vågade söka som 100% mig själv, för jag tänkte att ”vill de inte ha det, så får det vara.” Jag kände liksom inte att jag hade något att förlora, och det var väldigt befriande.

Och nu till mina råd. Här kommer några saker jag verkligen vill rekommendera alla som söker en konstskola att överväga. Det här är saker som har funkat för mig i alla vändor med ansökningar, antagningar och avslag. Det här är också sådant jag önskar att någon sagt till mig för tio år sedan, när jag började söka. Märk väl att jag aldrig har suttit i en antagningsjury, så jag har egentligen ingen aning om vad som sker på den sidan av processen, och de här råden är verkligen något som funkat för mig, men de behöver inte funka för alla. Ta dem som de är, med en nypa salt eller inte alls.

Var ute i god tid

Det här är det första en kan läsa om i alla texter om att söka till konstskola, och vikten av att vara ute i god tid kan inte betonas nog. Ge dig själv gott om tid och ge dina verk gott om kärlek. Är ansökningens deadline i april? Börja i oktober. Stress leder bara till sämre prover, sämre självkänsla och sämre mående om avslaget väl kommer. Ge dig själv tid att lägga ditt hjärta i proverna – även om du får ett avslag så vet du att du i alla fall har gjort allt du kunnat.

Följ instruktionerna

Det här kan kännas självklart, men många ansökningar faller bort då de är inkompletta. Läs noga vad skolan efterfrågar, se till att du har korrekta meriter och skicka in allt enligt formalia, varken mer eller mindre. Om det står att en ansökan ska vara på max 1000 ord, ska du inte skicka in en ansökan på 1001 ord. En bild på max 12mB ska inte vara 12,5mB, och så vidare. Följ. Instruktionerna.

Be om hjälp

Var inte rädd för fler ögon, fler läsare och kritik. Det är så enkelt att fastna i sin egna ansökningsbubbla, men det här är ett fall där fler kockar verkligen kan göra en bättre soppa. Om du har en vän som är vass på foto, be denne att hjälpa dig med fotografering av dina verk om du själv inte känner att dina bilder blir bäst. Då kan du fokusera på det som du är bäst på. Haffa också vänner och familj och be dem läsa din ansökan, alltså gör verkligen det. Berätta vad du vill förmedla, fråga om de tycker att det framkommer tydligt och be om feed back för att vässa allt som vässas kan. Särskilt texter kräver ofta flera läsare och flera vändor av bearbetning för att bli riktigt bra, så var ödmjuk för kritik och var inte rädd. Din anökan kommer ändå att ses och läsas av en främmande jury; var mer rädd för deras bedömning än för vad en vän ska tycka.

Tänk på framtiden

Var vill du vara efter utbildningen? Sanningen är att jag aldrig har planerat framåt, vilket gjort att varje avslut har blivit en chock av rådlöshet och förvirring. Och det är okej, men det kan också vara bra att veta i förväg att man faktiskt inte vet. Eller tvärtom; att sätta ett väldigt tydligt mål redan innan utbildningen, som att komma in på en vidare utbildning eller få ett visst jobb. Om målet med en konstnärlig folkhögskoleutbildning är att komma in på ett konstnärligt universitet, så kan uppgifterna på folkhögskolan bli senare arbetsprover till universitetsutbildningen. Om målet är att jobba inom ett konstnärligt fält, så kan fokus ligga på att knyta kontakter och ha många samarbeten under utbildningen. Om målet är att ha kul, så kan man verkligen se det som en tid av personlig, kreativ utveckling och inte dras med i kurskamraters ansökningsstress, och så vidare. En måste inte veta sin framtid, men det kan vara bra att tänka på den emellanåt.

Ställ krav

Det här är egentligen mitt viktigaste råd och något önskar jag att något sagt till mig innan alla mina ansökningar. Fråga dig själv: varför vill jag gå en konstutbildning? Vad är fördelarna med att plugga på konstskola, jämfört med att skapa på fritiden? Har du svaret? Bra. Nästa fråga: vilken är den bästa konstskolan för att jag ska få ut det jag vill? Läs på om olika skolor, titta på avgångsarbeten och utställningar. Även om verken kommer från individuella studenter kan en ofta se en röd tråd; det är förutsättningarna som skolan gett sina studenter. Finns det material, formspråk eller metoder som verkar förekomma? Använder många ett liknande språk när de beskriver sina verk? Många som undersöker liknande koncept? Det är skolans avtryck. Var uppmärksam, och ta ställning till om du tycker om det. Var inte rädd för att ha höga krav här, och utgå från dig själv. Svara på frågan: vad kan konstskolan göra för mig?

Ganska ofta försöker vi tillfredsställa en jurygrupp och visa oss duktiga, men det handlar lika mycket om att skolan ska bemöta dina krav och behov. Om du kan gå på något Öppet Hus eller träffa studenter, ta chansen! Och ställ frågor, ställ alla frågor och ställ kritiska frågor. Ingen skola är perfekt, och en bra CV-merit är inte värd år av att vantrivas.

Visa dig själv

Ingen annan kan göra den konst som du gör, för att ingen annan är du. De flesta konstutbildningar idag efterfrågar personliga uttryck och kreativitet. Det kan vara lockande att visa hur tekniskt duktig man är, men i slutändan handlar det om att uttrycka sig själv. Detsamma gäller i det personliga brevet: tänk inte på vad du tror att konstskolan vill höra, utan fokusera istället på att göra det så tydligt som möjligt vem du är som konstnär och varför du vill gå den utbildning du söker. Om du gjort din research och om du genuint vill gå skolan för att du vet vad den kan göra för dig, så kommer det att framkomma även om du inte använder ett avancerat eller akademiskt språk. Och en till grej om språk: hellre enkelt och tydligt än högtravande men vagt. Gå rakt på kärnan i dina avsikter, och detta även om du inte riktigt vet än vad du vill. Det är okej att inte veta, att söka och treva, men var öppen med att det är där du är just nu.

Bedömningen är inte personlig

Och här är det absolut knivigaste med att söka en konstnärlig utbildning, jämfört med att söka de flesta andra utbildningar: att komma ihåg att konstskolans bedömning inte är personlig. Detta trots att de prover en lämnar in och den konst en visar är personlig. Men att komma ihåg detta kan både dämpa besvikelsen över ett avslag och hybrisen över en antagning. Kom ihåg att jurygruppen inte bara tittar på individuella ansökningar utan att de också sätter ihop en grupp eller en klass för det kommande läsåret, och förmodligen tar sådant som balans och gruppdynamik i beaktande. Kom ihåg att du konkurrerar ibland med hundratals andra om samma plats, och det är här det blir avgörande att du vet varför du vill gå utbildningen och att du förmedlar det tydligt. Det är här det blir avgörande att din ansökan är korrekt formulerad och formaterad, det är här det räknas, och de här detaljerna är inte personliga. Kom ihåg det. Låt skolans avslag inte bli anledningen till att du lägger konsten på hyllan. Och låt inte en antagning stiga dig åt huvudet – en konstskola kanske ger dig bra förutsättningar, men du behöver fortfarande jobba hårt om du vill utveckla eller leva på din konst.

Konstskolan gör dig inte genast till en framgångsrik konstnär

Och här är mitt sista råd, och det är här jag vill öppna upp för frågan: varför ska man ens gå på konstskola? Vad leder det till? Det finns många fantastiska konstnärer och hantverkare som aldrig satt sin fot på någon konstskola och ändå kan försörja sig på konsten, eller i alla fall ägna sig åt det de älskar. Det finns också många konstnärer som har gått otaliga konstnärliga utbildningar och ändå inte fått det att funka. Vad gör en till konstnär? I slutändan är det vad en gör av sina förutsättningar som avgör hur det går. Att hålla på med konst och att försörja sig på konst handlar om att lägga mycket tid, ork och fokus på något, att vara driven och att fortsätta trots att nederlagen och avslagen haglar. En konstskola kan förenkla, men det faller ändå på en själv att få det att funka.

Efter Nyckelviksskolan hade jag väldigt lågt självförtroende som konstnär. Jag kände inte att det jag gjorde var bra eller uppskattat av någon, och jag vågade inte söka någon annan utbildning förrän tre år senare. En stor anledning var nog den psykiska ohälsa jag behövde jobba med just då, men att jag spenderat ett år på en dyr folkhögskola som inte motsvarade mina förhoppningar – jag ville ju jobba mer tekniskt än kreativt – och därefter direkt fick mitt första avslag från Konstfack blev ett kvitto för mig att jag inte var bra, trots allt. Det är inte förrän i efterhand jag kunnat se att jag kunde gjort mer research på förhand, sökt till olika skolor, mer proaktivt frågat andra om hjälp och råd och förhållit mig mer sakligt och opersonligt till både avslag och antagningar. Men, sånt tar tid och erfarenhet, och hade jag inte gjort som jag gjorde hade jag aldrig lärt mig det.

Idag söker jag fortfarande efter balans mellan konst som meningsfullt utlopp och konst som källa till försörjning, och det kommer förmodligen att ta tio år till innan jag hittat alla lärdomar. Det kommer att bli svårt och trassligt, och jag ser väldigt mycket fram emot det.